De allra blåaste ögon jag vet ger mig sin allra näpnaste blick, ler precis sådär kärleksfullt som bara han kan. Min lille prins Bus, min allra största kärlek.

Snart tre månader efter att min skatt kom till världen börjar vi sakteliga återvända till verkligheten. Månaderna har varit tuffa, sådär som det många gånger kan vara. Men mitt i all gråt och tandagnisslan har en kärlek större än någonting jag någonsin kännt växt sig fram, starkare för varje dag. Min finaste.

Hemkomna igen från barnkliniken, nu med bekräftan på mina frågor är vi gladare än någonsin. Och jag har lärt mig att lyssna till min magkänsla, en modersinstink ska inte underskattas.

Även hon skuttar omkring som aldrig förr. Lika liten som stor, syster huligan. Känner av lättnaden och kärleken. Idag har vi skuttat omkring på bokrean och köpt många älskvärda böcker. Så svårt att välja bara, tycker vi båda. Vill ha allt, som jag en gång i tiden och så som lille Bus förmodligen också kommer vilja.

En sak i taget bara och kämpa på.  Vår tid är nu!

Mycket har hänt.
Den 29 november kl: 04.29 föddes min lilla son. Sedan dess har mitt liv fullständigt förändrats. Livet rullar vidare och jag hänger liksom inte med, jag lever lite i en bubbla, i min egen värld. Min och hans. Lilla N som idag redan hunnit bli 3 veckor gammal och 4 kg tung. Ett underverk. Mitt underverk. Min pojk. Älskade lilla N, han är här för att stanna.

Ingenting blir någonsin detsamma. Det är för stort för att kunna ta på, ens nudda vid tanken på att jag blivit mamma. En gammal vän skrev raderna "du kommer bli något stort" i min studentmössa på den då bästa dagen i mitt liv. Hon hade rätt, att bli mamma är enligt mig det största man kan bli och födelsedagen för lilla N utklassar lätt studentdagen.

Sakta men säkert kommer jag in i rutinerna. In i mitt nya liv, en dag i taget. Jag gör rätt. Det bästa jag kan för min son. Kärlek.

Ännu ett veckoslut med henne hemma har nått sitt slut. Blir alltid lika påtagligt tyst när hon åkt till mor sin. Hon är så fruktansvärt full av liv som bara ett barn kan vara. Vi har haft fina dagar. Med bowling, tacos och sagor. Diskussioner och kramar. Hon kommer bli bästa storasystern.

Fyra dagar över tiden och mamma, syster och jag åkte till ikea i hopp om att något skulle hända. Inte det. Jag fick ändå med mig lite jul hem och det var en trevlig eftermiddagstripp.

Måste också tillägga att min ena syster väntar tvillingar. Otroligt häftigt!

Hon somnar strax innan klockan sex med migrän. Stackars lilla fröken, blev mätt på jordgubbsmer. Han kommer hem aningen tung och berättar om kommande varslingar på jobbet, ingen sitter säkert. Jag går över tiden och känner att nej, inte just nu. Kunde inte varit sämre läge liksom. Vi alla längtar efter bebis ankomst och orkar inte riktigt se det tunga just nu. Det finns ju så mycket bra med. Så vi ler och tänder ljus. Väljer att tro på att vi fixar det här, med eller utan bakslag.

Lyssnar på Plura Jonsson och tänker på nu och då. Vilka vägar mitt liv tagit, och varför. Ganska sällan de enkla raka, tror att smala grusiga omvägar är mer min grej. Omständlig som få men ganska nöjd ändå. Ändå glad att jag är jag och över de vägar jag valt.

Snart börjar en ny tid. Och jag är beredd. Tror jag. Jag har allt stöd och kärlek i världen och vad betyder mer än det? Jag grejar även det här, jag vet det men jag kan behöva påminnas ibland. Vi är starkare än vi tror när det väl gäller och det är ändå det som räknas.

"Ditt ena öga gråter medan andra ögat ler, vår tid är fylld av gåtor men det är bara en värld vi får se."

Nej gott folk, ingenting har hänt än. 3 dagar kvar. Springer runt och tokstädar i desperata försök att få igång det. Men nej. Inte än. Vi är mer än redo. Bara väntar och längtar.

Kom nu, vårt älskade lilla barn.

Igår var hon snyggaste spöket på festen, idag kollar hon på Rosa the movie och äter värsta slemmiga ormen. Vill bara vara hemma hela dagen så att hon orkar med morgondagens bowlingkalas. Bra tänkt. Vila. Borde jag också göra. Men jag vill ju så mycket. Köpte förkläden, tänkte baka bröd. Men jag känner höstkylan tränga sig på, julstressen med den. Har så mycket viktigare saker att tänka på, men jag kan inte låta bli. Allt ska hinnas med.

Rosa drömmer om att bara få vara sig själv. Jag med. Så jag går och duschar av mig all leda och besvär. Sen vila.